-

Och så står du där igen.
Där du har stått så många gånger tidigare och bara accepterat att de blir så här.
Du har stått där och sett allting rasa, utan att du har gjort nånting.
Och jag vet inte om jag kommer göra nånting nu heller, eller om jag kommer välja att bara låta de rasa.
För de är så mycket lättare att låta
allting rasa och såra säg själv, än att vara en jobbig parasit som desperat försöker lappa ihop allting.
Men den här gången vill jag ju kämpa för allting, men jag kan inte va ensam med att kämpa, dom måste kämpa med mig också.
För jag kan inte alltid finnas där, men ingen för mig. Det funkar inte så..